Allt Som Kan Flyga
by Helena Nyblom · from Helena Nybloms Sagor
Adapted Version
It was a sunny day by the river. The water sparkled. Green trees grew nearby. A little dragonfly danced in the air. The Dragonfly had shiny wings. It flew up and down. It sang a happy song. "I fly! I fly!" it said. It saw river plants. "You stay still," it thought. "I fly so well!" It felt great joy. It danced in the sun. It loved the warm sun.
A Swallow came very fast. It was a speedy bird. Its wings were long and dark. It flew close to the water. It dipped and turned. It cried, "Vii! Vii!" It thought, "I fly fastest!" It flew. It was full of joy. It went far away.
Wires stretched through the trees. They shone like gold. These were The Message Wires. They whispered a secret. "We fly too," they said. "We carry words. They carried messages far away. They fly fast, unseen."
An Eagle flew very high. It had big, strong wings. It stayed still in the air. It looked down at the world. It saw tiny things below. "I fly highest," it thought. "I see everything." It flew in circles. It was very strong.
A White Cloud floated above. It moved slowly across the sky. It was soft and white. It shone like snow. It floated higher than all. It said, "I always fly. No wings. I never stop."
A Little Boy stood by the river. He stood in a garden. Apple trees bloomed there. White flowers hung like snow. Bees buzzed softly. He looked up at the sky. He saw all the beauty. He felt so happy. He spread his arms wide. He whispered, "Oh, God, I love it all."
The boy's thought flew up. It was a bright, loving thought. It was a very special thought. It flew past The Dragonfly. It flew past The Swallow. It flew past The Message Wires. It flew past The Eagle. It flew past The White Cloud. It flew up, up, up. It went very, very high. It went to God in the sky. Love flies highest of all. It showed that love is the best flight.
Original Story
Allt som kan flyga.
En tidig sommarmorgon lyste solen på en bred flod, som gled genom skogen ut mot hafvet.
Längs stranden växte stora träd, som hängde sina långa grenar öfver vattnet, och där ute stodo gula svärdsliljor som unga riddare i en skog af lansar, men på vattenytan simmade breda sköldar, och det var näckrosornas blad, öfver hvilka de stora, hvita blommorna öppnade sig mot solljuset.
Fram öfver svärdsliljorna och de simmande näckrosorna flög en trollslända på darrande vingar.
Den sänkte och lyfte sig dalande och stigande som en solgnista, som dansade öfver vågorna.
Hela dess lilla kropp och dess genomskinliga vingar skälfde af glädje, och den surrade en liten visa, som endast näckrosorna kunde höra.
»Jag flyger!» sjöng den, med vingarna dallrande i solskenet. »O, hvad jag flyger! Ingen kan flyga som jag. Ni stolta, gula svärdsliljor, som stå på vakt vid stranden, ni måste alltid stanna på vakt och se vågorna skvalpa öfver edra fötter. Och ni, snöhvita näckrosor, som gunga på vattnet, ni äro 62vackrare än någonting jag sett — och jag har sett ganska mycket — men ni måste ligga där och vagga och vagga och öppna er och sluta er utan att komma från stället. Men se på mig! Jag flyger!
Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så att mina vingar nästan röra vid den — och så — hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp öfver alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! la, la, la! Slå volt — se, så här! Vända upp och ned på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu håller jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara dallrar, dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går det i stora bågar, i sväfvande bågar från ena sidan af stranden till den andra!
Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros och titta in i dess stora, genomskinliga kalk — tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är alldeles yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp i luften igen.
Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och svingar och darrar och fladdrar. Om ni visste, hvad det är, att kunna flyga! Och ingen kan flyga som jag!»
Och så försvann trollsländan.
Men i det samma kom en svala pilande.
Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga vingar och utspänd stjärt och ett litet rundt platt hufvud, som den drog ihop mellan vingarna.
Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande 63hastighet, och i det den for fram skrek den högt af glädje.
»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan flyga som jag!»
Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett ögonblick.
»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det är roligt att lefva, för den, som kan flyga!
När man vet, att man kan flyga, så kan man inte sitta stilla. Det är som om någon sköt en bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner jag vingarna som två spetsiga segel, och så tar jag sats, och så kastar jag mig hufvudstupa ut i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft och ljus och skinande sol, och om jag ville flyga till världens ände, kan jag få det ... Än ned öfver böljorna, så att det känns skönt svalt på vingarna, och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, fortare! Jag känner det, som om jag skulle spricka af glädje, så att jag är tvungen, att skrika: vii! — vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön.
Men inne bakom björkträden rasslade det så underligt.
Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro telegraftrådarna spända. De lyste som strängar på en guldharpa i solskenet, och genom strängarna gick en underlig susning.
»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, »lättare än någon trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till jordens mest 64aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind, efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i telegraftrådarna.
Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen!
Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft.
Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned på jorden.
»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna äro små, fåglarna äro små, och så lågt de alla flyga!
Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset och intet ljud från allt bullret där nere på jorden når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de stora vidderna.
Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla klippspetsar. Men intet på jorden är dock tillräckligt högt.
Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, är jag fri. Jag breder ut mina mäktiga vingar och lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet och där 65uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och ser ned på den lilla löjliga jorden.
Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen har starkare vingar än jag, och ingen kan nå mig i flykten. Men jag älskar mera att hvila i luften, att hålla mig stilla med min stora kraft och så stiga — alltjämt högre och högre! Ingen kan flyga som jag!» och örnen försvann i ljuset som en sten försvinner i hafvet. — —
Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky.
Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. »Flyga!» tonade det från den lysande skyn. »Alltid flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller något, som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, sväfva här uppe i det oändliga blå! Jag har inga vingar, och jag rör mig icke, men en makt som jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider jag öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga.
Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och falla till jorden. Till och med du, du kungliga örn, skall en gång sänka dina vingar och dö på din klippa.
Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag flyger och flyger, till dess jag flyger in och upplöser mig i luften och ljuset!» — och så försvann skyn bakom berget.
Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, stod en liten gosse i trädgården bland de blommande äppelträden.
Han stod länge och såg upp genom de hvita 66äppelblommorna, som hängde som snö på alla grenar, upp i det klara solskenet och in i den höga, blå himlen; och så bredde han ut sina små armar, suckade djupt och sade:
»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har skapat allt det här vackra! Jag skulle vilja kyssa dig!» — —
Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön och skogen, förbi trollsländan och svalan och högt upp öfver örnen och den hvita skyn, och ända in i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle ned för Guds tron.
Story DNA
Moral
True flight, and the highest form of existence, is found not in physical ability or earthly power, but in the boundless reach of thought and spiritual connection.
Plot Summary
On a summer morning, a dragonfly boasts about its joyful flight, only to be surpassed by a swift swallow. Next, telegraph wires claim superior 'flight' by carrying thoughts across the world. An eagle then asserts its powerful, high-altitude flight, followed by a cloud that declares its eternal, effortless drift above all. Finally, a little boy, moved by nature's beauty, expresses his love for God, and his thought 'flies' beyond all the others, reaching God's throne, revealing that the highest form of 'flight' is spiritual connection.
Themes
Emotional Arc
pride to spiritual awe
Writing Style
Narrative Elements
Cultural Context
Helena Nyblom was a prominent Swedish-Finnish writer known for her fairy tales, often imbued with moral and spiritual lessons. The inclusion of telegraph wires reflects a contemporary technological wonder of her time (late 19th/early 20th century).
Plot Beats (7)
- The story opens on a beautiful river scene with a dragonfly boasting about its unique and joyful flight to the stationary water lilies and sword lilies.
- A swallow then appears, flying with incredible speed and claiming its flight is superior, expressing pure joy in its movement.
- Telegraph wires are introduced, 'whispering' that they fly faster than any creature, carrying thoughts and words across the world instantly and silently.
- An eagle is seen soaring majestically, asserting its unparalleled strength, height, and solitary power in flight, looking down on the 'ridiculous' earth.
- A white cloud floats highest of all, declaring its eternal, effortless flight, superior to all mortal beings, as it will never die or fall.
- A little boy stands in a garden, observing the beauty of nature, and expresses a deep, heartfelt love for God.
- The boy's thought, born of love and awe, 'flies' beyond all the previously mentioned entities, past the dragonfly, swallow, wires, eagle, and cloud, reaching God's throne as a ray of light.
Characters
The Dragonfly
Small, delicate body with a shimmering, iridescent quality. Its form is light and agile, constantly trembling with energy.
Attire: Its body is its 'wardrobe' – described as having a small body and transparent, trembling wings that catch the sunlight.
Wants: To experience and demonstrate the joy and freedom of its flight, believing itself to be the best flyer.
Flaw: Overconfidence and a limited perspective, unable to see beyond its own immediate experience.
Remains unchanged, continuing its joyful, boastful flight, unaware of other forms of 'flight'.
Boastful, joyful, energetic, self-centered, proud of its unique abilities.
The Swallow
A sleek, blue-black bird with long, pointed wings and a forked tail. Its body is streamlined for speed.
Attire: Its natural plumage – described as blue-black, with a distinctive forked tail.
Wants: To experience the thrill of extreme speed and the boundless freedom of flight.
Flaw: Its focus on speed might limit its appreciation for other forms of existence or flight.
Remains unchanged, continuing its rapid, joyful flight, unaware of other forms of 'flight'.
Exuberant, fast-paced, joyful, energetic, proud of its speed.
The Telegraph Wires
Thin, taut wires stretched between poles, appearing like strings on a golden harp in the sunlight.
Attire: N/A (object)
Wants: To silently and swiftly carry information across vast distances.
Flaw: Physical immobility, relying on external power to function.
Remains unchanged, continuing its silent, powerful 'flight' of information.
Mysterious, secretive, powerful, efficient, proud of their ability to transmit thoughts and words.
The Eagle
A large, powerful bird of prey with mighty wings, capable of holding itself still in the air.
Attire: Its natural plumage – powerful, broad wings and a majestic feathered body, likely dark brown with lighter head/tail feathers.
Wants: To achieve ultimate freedom and perspective by soaring to the highest possible altitudes and resting in the vastness of the air.
Flaw: Its pride and isolation, believing nothing on earth is high enough.
Remains unchanged, continuing its solitary, powerful flight, believing itself to be the ultimate flyer.
Proud, solitary, contemplative, powerful, disdainful of the 'smallness' of the world below.
The White Cloud
A luminous white cloud, shining like snow in the sun, constantly shifting in light and shadow.
Attire: N/A (natural phenomenon)
Wants: To exist as pure, endless flight, dissolving into the air and light.
Flaw: Lacks agency, driven by an unknown force.
Remains unchanged, continuing its eternal, boundless 'flight' across the heavens.
Serene, eternal, all-encompassing, dismissive of earthly limitations and mortality.
The Little Boy
A small boy, likely of a Nordic or European background given the author. His build is typical for a child, not yet fully grown.
Attire: Simple, period-appropriate clothing for a child in a garden in Sweden during the early 20th century. Likely a linen or cotton shirt and trousers, perhaps in muted colors, suitable for playing outdoors.
Wants: To express his profound love and gratitude for God's beautiful creation.
Flaw: His physical limitations as a human child, unable to fly or directly interact with the divine in a physical sense.
Through his simple act of love and thought, he demonstrates the highest form of 'flight' – spiritual connection to the divine, transcending all physical limitations.
Pious, appreciative, innocent, deeply spiritual, full of wonder and love for creation.
Locations
Riverside Forest Edge
A broad river flows towards the sea, bordered by large trees with long branches overhanging the water. Yellow sword-lilies stand like young knights, and white water lilies with broad leaves float on the surface, opening their blossoms to the sun.
Mood: peaceful, vibrant, full of life
The dragonfly, swallow, and later the boy observe the river, marking the beginning of the 'flying' observations.
Deep Forest with Telegraph Wires
The deepest solitude of the forest, where telegraph wires are strung between birch trees. The wires gleam like strings on a golden harp in the sunlight.
Mood: mysterious, secluded, humming with unseen activity
The telegraph wires 'whisper' about their ability to carry thoughts and words across vast distances, representing another form of 'flying'.
Mountain Peak
High, isolated rock pinnacles where the eagle builds its nest. It offers vast views over the landscape below.
Mood: majestic, solitary, expansive
The eagle soars above, contemplating its superior flight and the smallness of the world below.
Garden by the Lake
A garden outside a house, filled with blooming apple trees, located by the shore of a lake.
Mood: innocent, hopeful, serene
A little boy stands here, looking up at the sky, and his thought 'flies' to God, representing the ultimate form of 'flying'.