Moster Kajsas Skrin
by Helena Nyblom · from Helena Nybloms Sagor
Adapted Version
Once there was a young man named Erik. He was strong and handsome. But Erik was not always kind. He liked to boast. He stood by the village green. Other boys played ball there. Erik watched them. He thought he was better. He had an old aunt. Her name was Aunt Kajsa. Aunt Kajsa was very old. She was not pretty. Erik did not like her looks. He called her 'ugly Aunt Kajsa'. He said mean words to her. He did not know her kind heart. He only saw her outside.
Aunt Kajsa lived near the green. She walked with a stick. She went to a special garden. She watered flowers there. It was a special place. She went each week at night. She saw Erik by the wall. She always smiled at him. She said, 'Hi, Erik!' Erik said, 'Hi, ugly Aunt Kajsa!' Aunt Kajsa did not mind. She was always kind.
One day Erik played ball. He played with his friends. His pants button broke. Oh no! His friends laughed at him. Erik was very red. He did not like this. Aunt Kajsa saw him. She sat in her window. She called to Erik. 'Come up, Erik! I will help you.' Erik went to her house. It was clean. Aunt Kajsa found a button. She opened a special box. Erik saw the box. It had a shiny lock.
Next day Erik played. He ran very fast. He fell down. He scraped his hand. Blood came out. His friends ran away. Erik was alone. Aunt Kajsa saw him. She called to Erik. 'Come up, Erik! I will help you.' Erik went to her house. Aunt Kajsa opened her special box. She took out a bandage. She cleaned his hand. She put on the bandage. 'Be safe, Erik,' she said. She gave him a sweet cake. Erik felt better.
Erik wore a buckle. It held his belt. One day he lost it. He looked all around. He could not find it. He felt very sad. He went to Aunt Kajsa. He told her his problem. Aunt Kajsa opened her special box. She found a new buckle. It was shiny and pretty. It was better than his old one. She gave it to Erik. Erik smiled at her. He thought, 'Aunt Kajsa is kind.'
Erik had a small clock. It helped him know time. One day the clock broke. Erik was sad again. He went to Aunt Kajsa. He told her about his clock. Aunt Kajsa opened her special box. She found a new clock. It was very pretty. She gave it to Erik. Erik was very happy. He wanted to be on time. He wanted to work hard. He learned from Aunt Kajsa.
Erik worked very hard now. He was always on time. He was kind to people. All liked him. He worked for a farmer. The farmer liked Erik. The farmer had a daughter. Her name was Barbro. Barbro was very pretty. Erik saw Barbro. He liked her very much. Barbro also liked Erik. They were both happy.
Barbro loved Erik. Other boys wanted Barbro. They had much money. Barbro said no to them. She went to her father. 'Father,' she said. 'I want to marry Erik.' Her father was not happy. 'Erik has no money,' he said. 'You must marry a rich boy.' Barbro looked at him. 'No,' she said. 'I will marry Erik. He is kind and good.'
Barbro's father set rules. 'Erik must have horses,' he said. Erik could not get horses. 'Erik must have money,' he said. Erik had no money. Barbro was still sad. Her father had one more rule. 'Erik must bring a golden ring,' he said. 'A special golden ring.' Erik heard this. He felt very worried. How could he get a golden ring?
Erik was very sad. He went to Aunt Kajsa. He sat with her. He told her his problem. 'I need a golden ring,' he said. 'I cannot marry Barbro.' Aunt Kajsa listened. She went to her special box. She opened the box. She looked inside. She found a small thing. It was a pretty gold ring. It shone bright.
Aunt Kajsa held the ring. 'This was my ring,' she said. 'It was from my love.' Erik looked at her. 'You had a love?' he asked. 'Yes,' she said. 'Long ago I was young. I was very pretty. People called me 'Pretty Kajsa'. My love gave me this ring. He thought I was the best. Now he is in his special garden.' Erik looked at Aunt Kajsa. He saw her kind heart. He saw her true kindness.
Erik felt very happy. He felt very kind. He looked at Aunt Kajsa. He saw her good heart. He hugged Aunt Kajsa. 'Thank you,' he said. 'You are so good.' 'What can I do for you?' he asked. Aunt Kajsa smiled. 'Help me water my special garden,' she said. 'Each week at night.' Erik said, 'Yes, I will help you. Always.'
Erik gave Barbro the ring. Barbro's father said yes. Erik and Barbro married. They were very happy. Erik worked hard. He was a good farmer. He was kind to all. He always helped Aunt Kajsa. Each week, he went. He took her to the garden. He filled her watering can. He called her 'Pretty Aunt Kajsa'. Erik learned that a kind heart is the best thing of all. Being kind and thankful makes everyone happy.
Original Story
Moster Kajsas skrin.
Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker, och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men flickorna kallade honom »vackra Erik».
Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo boll.
Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade gärna gräl, ty han tyckte om att slåss.
Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom, och i hvilket spel han gaf sig in, vann han.
Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det var gamla moster Kajsa.
Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig 42och ful, alldeles förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik.
Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.
Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.
»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.»
Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte.
När då moster Kajsa kom stapplande fram vid sin käpp, med en liten vattenkanna i den andra handen, nickade hon vänligt till Erik och sade:
»God afton, vackra Erik!»
Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka och svarade:
»God afton, gamla fula moster Kajsa!»
Då hände det en afton, medan Erik kastade boll med några kamrater ute på ängen, att han så häftigt slog till bollen, att hans ena byxknapp flög af, och han var på vippen att tappa byxorna.
De andra började att skratta, och då blef Erik 43röd i ansiktet. Han tålde icke, att man skrattade åt honom; han ville bara beundras.
Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, men i detsamma såg han upp till moster Kajsas lilla hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom geranierna och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon till Erik och öppnade fönstret litet på glänt:
»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!»
Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas hus.
Det var så litet, och fönsterna så små, att han nu mätte det från skorstenen till jorden. Han trodde, att han väl knappt skulle kunna stå rak där inne. Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför en liten hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på öfre botten. Inunder bodde en skomakare.
Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. Det var så litet, att om Erik hade lagt sig på golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd, skulle han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, och han måste böja hufvudet för att komma in genom dörren, men då kunde han nätt och jämnt stå rak under taket.
Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet hade icke en fläck, och de hvita gardinerna kring den lilla sängen sågo alldeles nystrukna ut. I fönstret hängde också små nystrukna gardiner, och där stod proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. Men för öfrigt fanns där endast ett bord 44och några stolar, och vid den ena väggen ett litet skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås.
»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster Kajsa. Hon gick bort och öppnade skrinet och tog därur nål och tråd och en byxknapp.
Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon på sin näsa och bad Erik sitta ned. Själf satte hon sig bredvid och började sy fast knappen med vaxad tråd och knut på rätan.
Men Erik skrattade.
»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka min lefver, moster Kajsa,» sade han.
»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men nu sitter knappen fast.»
Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty han skulle ju ner och slå boll igen.
Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat åt honom, då hans byxknapp sprang af, och i synnerhet var det en gosse, som de kallade Långe-Jöns, som riktigt hade hållit sig på magen af skratt.
Det där satt och knep Erik i sidan, och han passade på alla möjliga tillfällen att reta och utmana Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med honom.
Så blef det från onda blickar till vreda ord, och en afton råkade de ihop med knytnäfvarna. Erik var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig som en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, att de flesta kommo i luften.
Då blef Erik het och drog knifven.
»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns 45och drog också sin, och i nästa ögonblick hade Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand.
Då hans motståndare och de andra kamraterna sågo blod flyta, spriddes de som en hönsflock, och Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i tunga droppar ned på gräset.
Då klirrade moster Kajsas ruta.
»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik var denna gång icke sen att klättra uppför den lilla trappan.
»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, och så öppnade hon sitt skrin och började att leta i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper, och därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt.
De stora glasögonen kommo åter på hennes långa näsa, och så tvättade hon blodet från Eriks hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, och så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf en lång bindel, som hon band kring den sårade handen.
»Du ser ut som en gammal örn, som dricker mitt blod,» sade Erik, då moster Kajsa stod med näsan öfver hans hand.
»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. »Nu är handen i ordning, men jag skall säga dig Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli en annan gång.»
»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik och såg ond ut. »Det tål jag inte.»
»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle 46med smör och en sup,» sade moster Kajsa; »men det tål du kanske inte heller?»
Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han sällan råd att äta, och det svartnade för hans ögon af allt det blod han förlorat, så att han tyckte nog, att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han sneglade bort till moster Kajsa, då hon gick till sitt skrin och därur framtog en liten kopp med smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett litet, litet glas, som hon satte framför Erik.
»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en stol,» sade moster. »Jag lägger mitt förkläde på den!»
Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg som en prins och åt hvetebröd och drack sött brännvin till.
Denna gång sade han både tack och farväl, och han log till och med ett litet vänligt leende mot moster Kajsa, då han gick sin väg.
Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, och då han dref till den med all makt, sprang spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, och hur mycket han än letade, kunde han icke finna det.
»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa uppe från sitt fönster.
»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. »Men det har troligtvis flugit till världens ända.»
»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom du 47slog till bollen. Men kom upp så ska vi försöka hitta ett annat.»
Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han tog den i två steg.
»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han kom in.
»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan och letade i skrinet.
»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske passa?» och hon tog fram ett spänne af förgylldt silfver. Det föreställde två händer, som kommo ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, och på handleden af hvar och en satt en blänkande sten.
»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik och spetsade munnen. »Tänker moster verkligen ge mig det?»
»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. »Det passar bra mycket bättre på ditt unga bröst, än vid min gamla skrynkliga hals.»
»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och så lät han moster Kajsa sy i spännet.
Men när han nu om kvällarna stod i solskenet vid bollplatsen, tittade flickorna dubbelt på Erik.
»Se på vackra Erik, ett så grant spänne han har fått! Han är nog inte så fattig, som man tror,» sade de.
Från den tiden hände det rätt ofta, att Erik på lördagskvällarna, då bollspelet och lekarna voro slutade, 48oombedd gick upp till moster Kajsa. När kamraterna retade honom därför och frågade:
»Hvad roligt kan du ha där uppe hos den där gamla fula käringen?» svarade Erik endast:
»Jag vet inte, men gumman är snäll.»
Det var alltid så trefligt och fint i det lilla rummet. Nejlikorna i fönstret doftade så godt, och man kunde se öfver hela den gröna ängen med solnedgången bakom kastanjeträden.
Nästan alltid hade moster Kajsa något att bjuda på; än ett glas kallt öl, än nymjölkad mjölk, och från skrinet hämtade hon små paket, hvari fanns tobak till Eriks pipa, ja till och med någon gång kaffe, hvaraf hon kokade en stor, ångande kopp till Erik.
»Hvad har du egentligen allt för slag i det där skrinet, gamla moster Kajsa?» frågade Erik en afton, då gumman stod och ordnade i det.
»Å, det är så där litet af hvarjehanda, som man behöfver på denna besvärliga vandring vi ha att gå,» svarade gumman.
Erik stod och tittade nyfiket i skrinet. Där var allt så väl ordnadt i små afdelningar med lådor och flaskor och fyrkantiga paket.
»Hvad var det där som glimtade?» frågade Erik.
»Det är spännena på min bilderbok,» svarade moster Kajsa. »Har du rena fingrar, så får du lof att titta i den.»
Och därmed tog gumman upp en liten bok med 49tryckt läderband och silfverspännen och lade på bordet framför Erik.
Det var en underlig gammal bok med taflor som föreställde heliga och tappra män.
På titelbladet stod S:t Göran.
Han var afbildad på en stegrande häst med en sjuhöfvad drake vid sina fötter. Själf var han framställd i brynja och hjälm med vajande fjädrar. Han lyfte just lansen och stack den djupt i drakens svalg.
Erik satt länge och såg på den.
»Det var en stolt riddersman,» sade han, »och inte rädd af sig heller. — Hvad heter han?»
»Det står att läsa under!» svarade moster Kajsa.
»Hm,» sade Erik. Han ville icke säga, att han icke kunde läsa.
Han öppnade boken och bläddrade i den.
För hvarje tafla var skrifvet tätt med svarta bokstäfver, men för hvarje början var en stor, röd bokstaf, som såg ut som en rosett.
»Jag har så dåliga ögon,» sade moster Kajsa, »läs du litet för mig, Erik! Det är sådana rara bitar i den boken.»
Erik blef röd i ansiktet.
»Jag kan inte läsa!» svarade han kort.
»Jaså, inte det,» sade moster Kajsa. »Du kan bara slåss.»
»Det skulle moster inte säga,» sade han. »Jag har inte dragit knif se’n den där dagen moster plåstrade om handen på mig.»
»Nej, men slagits med knytnäfvarna,» svarade 50moster Kajsa. »Jag hörde nog, hur lilla Lasse skomakare skrek i kväll, när du boxade honom i magen.»
»Det är riktigt nyttigt för honom,» sade Erik.
»Jag tycker det skulle vara nyttigare, om du lärde dig läsa,» sade moster Kajsa. »En stor, gammal gosse som du, att inte kunna läsa innantill!»
»Det är så svårt,» sade Erik.
»Har du försökt?» frågade gumman.
»Ja, ett litet ögonblick,» svarade Erik, »men det tar så lång tid.»
»Är det något, som väntar på dig?» frågade moster Kajsa.
»Hm!» svarade Erik.
Moster Kajsa packade in boken i en stor bomullshalsduk.
»Se här, Erik! Du skall få låna hem boken, om du, nästa gång du kommer, kan känna igen alla de stora röda bokstäfverna.»
Så fick Erik boken och gick.
Han var icke dum, bara lat, och nästa gång han kom, kunde han säga hvad alla de granna bokstäfverna hette.
»Nu måste du också lära dig de andra,» sade gumman.
»Ja, men de ä’ så små och fula — och så många,» svarade Erik.
»Då ska jag väl hjälpa dig,» sade moster Kajsa och satte på sig glasögonen.
»Nu ser du ut som en gammal mormor, som 51skall lära lilla barnet att läsa,» sade Erik och skrattade.
»Ja, hvad är du annat,» svarade moster Kajsa. Och moster hängde med sin långa näsa och sina stora hornglasögon öfver boken, och Erik satt bredvid och följde raderna med sitt stora pekfinger, och när han blef otålig, tog han moster i nacken och doppade hennes näsa ned på bladet och pekade med den.
Men ibland kunde det också hända, att han slog sin arm kring hennes hals utan att tänka på det, och de två sträfvade på detta sätt länge tillsammans, till dess Erik en afton kunde läsa högt och tydligt: »S:t Göran och draken.»
Så läste han allt, som stod skrifvet om honom, och då han hade slutat, slog han handen i bordet och sade: »En sådan vill också jag bli! Det var en riktig en.»
»Jag tycker du skulle vara glad, om du kunde bli en så pass duglig och hygglig arbetare som alla andra,» svarade gumman.
»Jag vill att de ska tala märkvärdiga ting om mig,» sade Erik.
»De ha talat tillräckligt märkvärdigt om dig,» sade moster Kajsa. »Nu borde du försöka att bli så, att de upphörde att tala om dig.»
Det tyckte Erik just icke var någonting att stå efter, men moster Kajsa kom alltid tillbaka till detsamma:
»Du kan väl åtminstone bli så hygglig som folk 52är mest. Ser du inte, att alla andra äro bättre än du?»
Det retade Erik och nästan på trots tog han plats hos en bonde för att hjälpa till vid skörden, som just pågick.
Erik var, som sagdt, stor och stark, kunde arbeta som två utan att bli trött, tänkte förr än han handlade och var nykter och ärlig. Bonden var nöjd med honom i allt utom ett. Han kunde aldrig vakna om morgonen.
När vällingsklockan gick, blinkade han litet med ena ögat, men föll genast i sömn igen, och det hjälpte icke hvarken att kamraterna ropade på honom eller ryckte honom i håret.
»Erik! Erik! Du skall upp!» ropade de.
»Håll munnen!» svarade han i sömnen och vände sig på andra sidan. Och om de sleto honom i håret, gaf han dem med slutna ögon ett sådant slag med sin höjda arm, att de foro åt sidan, och så lade han sig med hela sitt stora ljusa hår ner öfver ansiktet, svettig och trygg, och sof vidare.
»Hvarför kan du inte vräka dig upp, när vällingklockan går?» frågade husbonden.
»Jag hör den inte,» svarade Erik.
»Hvarför kan du inte komma i kläderna, när man drar dig i håret?» frågade husbonden.
»Jag känner det inte,» svarade Erik. »Jag ska säga husbond’, att när jag sofver — så sofver jag!»
»Ja, man märker nog det!» svarade husbonden, »men om du efter andra varningen ännu en gång 53kommer för sent i arbete, så kan du ge dig af! Här har du ingenting mera att göra!»
Erik blef ganska rädd, ty han hade god lön och god mat, och det fanns kanske också andra orsaker, hvarför han gärna ville stanna, men han tordes icke lita på sig själf, och han bestämde sig för, att sitta uppe hela natten, ty då skulle han då inte komma för sent upp.
Det gick också bra till midnatt, men då började han bli sömnig. Då tog han sig till, att gå upp och ned, upp och ned förbi potatislandet. Men det blef så enformigt, och då klockan slog ett, tyckte han, att han hade gått och spankulerat i många timmar.
Så satte han sig ner att läsa. Ännu hade han mer än en berättelse oläst i moster Kajsas bok. Men bokstäfverna sågo så underliga ut. De växte och kröpo ihop och dansade rundt, och de stora röda bokstäfverna sågo ut som om det vore eld i dem. Han fick så ondt i ögonen, och då klockan slog tre, låg han med näsan i boken och händerna på bordet och snarkade som en turk.
Den morgonen var det nästan omöjligt att få lif i honom, och solen stod redan högt på himlen, då han kom ut i arbetet.
»Ja, nu varnas du för sista gången,» sade husbonden. »Försofver du dig ännu en gång, får du respass.»
På kvällen var Erik alldeles olycklig, och innan han skulle gå till sängs, gick han ut till moster Kajsa och klagade sin nöd för henne.
54»Om det också vore domsbasunen, så kan jag inte vakna, när jag sofver,» sade han.
»Å, jag tror nog, att du vaknade,» svarade gumman. »Och jag tror till och med, att du kan vakna för mindre. Har du försökt med en klocka?»
»En klocka! Hvar skulle jag få en klocka ifrån?» svarade Erik och fingrade på sin klockkedja.
Kedja hade han haft länge, och pojkarna, som visste, att det icke hängde något vid den, hade ibland retat honom med att fråga:
»Erik! Starka Erik! Hvad är din klocka?»
Men då hade alltid Erik svarat:
»Klockan är för skomakare och skräddare, och om ni inte ger er af, så!» och så vek han upp ärmarna, och pojkarna foro i väg som en flock sparfvar.
»Jaså, du har ingen klocka,» sade moster Kajsa. »Tänk om jag har en i skrinet!»
Men det kunde Erik inte alls tänka sig.
Då tog moster Kajsa försiktigt ett litet paket upp ur sitt skrin. Först var det omlindadt med tyg och sedan med bomull, men sist föll den allra raraste silfverklocka ut på bordet, tung och stor som ett ankägg.
»Du må tro den kan gå!» sade moster Kajsa och drog upp den med en stor nyckel. Och nu började det att lefva och picka inne i silfverägget, hjulen att löpa rundt, och visarna att flytta sig.
Erik stod och gapade.
»Aj, aj, en så’n klocka!» sade han.
»Du må tro, att den kan slå också,» sade moster, 55och så plötsligt var det som om klockan drog efter andan och med en klingande, glad liten stämma slog den åtta. Det hade tornuret nyss slagit. »Lägg den under hufvudkudden,» sade moster Kajsa, »så tror jag du skall komma upp i tid!»
»Lämnar moster mig verkligen sin klocka?» frågade Erik.
»Jag ger dig den!» sade moster. »En arbetare måste ha en klocka!»
»Å, lilla rara moster Kajsa!» sade Erik.
Den natten sof han på ett helt annat sätt. Det var som om han hela tiden i drömmen hörde klockan under sin hufvudkudde.
Den tickade och tickade och sade med en liten spetsig stämma:
»Du kan sträcka dig, du kan sträcka dig, du kan sträcka dig! Jag skall väcka dig, jag skall väcka dig, jag skall väcka dig!» Och precis klockan fyra var det som om någon hade stuckit Erik i hjärnan fyra gånger med en nål. Han rusade upp och var i en handvändning i kläderna.
Den dagen arbetade han raskare än någonsin förr, och han hejdade sig blott en sekund hvar halftimme för att se på klockan.
»Det var en rar klocka du har,» sade kamraterna.
»Ja, man måste ju ha en klocka,» sade Erik, »annars vet man ju hvarken ut eller in.»
Då skördetiden var förbi, behöll bonden Erik i sin tjänst. Han tyckte för hvar dag bättre om 56honom, och snart kunde ingenting företagas på gården, utan att bonden frågade: »Hvar är Erik?»
Han skulle hjälpa med allt.
Men tyckte bonden om honom, så fanns det en, som tyckte ännu mera om honom, och det var bondens dotter, Barbro.
Hon var så vacker, att man kunde få ondt i ögonen af att se på henne, så lyste hon.
Erik hade starka ögon, och det sved icke, när han såg på Barbro, men dess mera sved det i hans hjärta.
Han tyckte, att hon var som solen och månen och alla stjärnorna, men han visste ju, att han lika gärna kunde önska sig månen, som att önska sig sin rika husbondes dotter, hon, som kunde få hvilken hon ville i hela socknen.
Men Barbro själf ville bara ha en, och det var Erik. Och som hon var sina föräldrars enda barn, och väl visste, hur kär hon var dem, gick hon rakt in till sin far och sade:
»Far, jag tänker gifta mig!»
»Det är väl med rika Lars Anders, då,» svarade fadern.
»Tror du, att man vill ha en så’n fuling till man, när man är så vacker som jag,» sade Barbro.
»Då är det väl med mjölnaren,» sade fadern. »Han har pengar.»
»Det är inte pengar jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.
57»Då är det väl med Olle vid Grönvallen. Han har jord!» sade fadern.
»Det är inte jord jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.
»Ja, då vet jag inte,» sade fadern. »Hvem är det, du vill ha?»
»Jag vill ha en, som är lika ung och lika vacker som jag,» sade Barbro. »Stark skall han vara för att kunna arbeta i min jord, och klok skall han vara, så att jag skall kunna lyda hans råd, och ståtlig och grann skall han vara, så att alla kunna säga: Ja se, Barbro! Hon visste hvem hon tog! — Jag vill ha Erik!»
Men se då blef bonden ond.
»Gifta dig med min dräng! Är du alldeles blixtbrusande, rasande, förbistradt galen!»
Men Barbro såg sin far rätt in i ögonen och sade alldeles lugnt:
»Jag ska gifta mig med Erik!»
Om kvällen, då Erik stod och tröskade, kom Barbro till honom.
»Erik,» sade hon, »vill du gifta dig med mig?»
Erik höll alldeles på att trilla omkull i säden.
»Om jag vill!» sade han, »men hur ska det gå till?»
»Far har sagt, att om du kan lägga upp tusen daler framför honom på bordet, så ska du få mig!»
»Ja, då får du se dig om efter en annan,» sade Erik och började åter tröska, »ty aldrig i lifvet kan jag få tusen daler.»
58Så förflöt en månad, och Barbro gaf den rikaste friaren korgen.
»Jag ska ha Erik!» sade hon.
Och så sade bonden, att om Erik endast kunde skaffa honom ett par riktigt goda hästar, så skulle han ge med sig, hur tokigt det än var.
»Nu, Erik, nu kunna vi snart få hvarann!» sade Barbro, då hon mötte honom i stallet. »Bara du kan skaffa far två riktigt goda hästar.»
»Ja, jag skall köra hans egna hästar upp till honom,» svarade Erik och gaf dem ett rapp, »ty de äro väl de enda hästar jag någonsin får!»
Så gick det åter en månad. Då gaf Barbro fyra andra friare korgen.
»Jag har ju sagt, att jag ska ha Erik,» sade hon till fadern.
»Att du vill gifta dig med en tiggare!» ropade fadern. »Om han ändå kunde ge dig så mycket som en fästering af guld, så skulle du få ta honom, så tokigt det är!»
Men då sprang Barbro ut i snön till Erik, där han stod och skottade, och ropade:
»Erik! Erik! Nu få vi snart hvarann! Bara du ger mig en fästering af riktigt guld.»
Men då blef Erik mörk i hågen.
»Ser du inte, att din far gör narr af oss. När skall jag kunna samla ihop så mycket, att jag kan ge dig en fästering af guld?»
På lördagskvällen gick Erik upp till moster 59Kajsa. Han satt där och rökte på sin pipa utan att tala.
»Du är sjuk, Erik,» sade hon.
»Å, ingenting att tala om,» svarade Erik.
»Nej, jag märker nog, att du inte vill tala om det,» svarade moster Kajsa. »Men jag ser på din färg, hvad den sjukdomen heter. Den heter vackra Barbro!»
»Du ser bra med dina gamla ögon,» sade Erik, »men du ser kanske inte, att det inte finns någon bot för den sjukdomen.»
»Hur så?» frågade moster Kajsa.
»Nej, ser du, farsgubben hennes har sagt, att om jag ska bli hennes man, så ska jag skaffa henne en fästering af rent guld. Sådana växa inte på träd!»
»Men tänk, om jag kunde finna en till dig!» sade moster, och så gick hon bort och öppnade sitt skrin. Hon letade en lång stund, och då hon fann, hvad hon sökte, behöll hon det länge i handen.
Men så kom hon fram till Erik och sade:
»Se här, Erik! Duger den?»
I en liten spånask låg en slät, bred guldring, så glänsande och tung som den finaste herremans ring.
»Nej, hvad i alla dar!» sade Erik. »Hvem har moster fått den ringen af?»
»Af min fästman, lilla Erik,» svarade moster Kajsa.
»Din fästman,» sade Erik, »hvar är han?»
60»Han ligger i grafven,» sade moster Kajsa. »Det är honom jag hälsar på om lördagskvällarna.»
»Har du haft en fästman?» sade Erik. »Har du verkligen en gång varit ung?» Han stod och stirrade på gumman.
»Ja, och vacker med,» sade moster Kajsa och skrattade. »De kallade mig ‘vackra Kajsa’, liksom de nu säger ‘vackra Barbro’, — och han, som ligger i grafven, han tyckte, att jag var den vackraste i världen. Nå, vill du ha ringen?»
»Kära älskade lilla moster Kajsa!» sade Erik och rent af tog henne i famn.
»Men hvad skall jag göra för dig igen för allt hvad du har gjort för mig?» frågade Erik. »Jag känner, att jag behöfver göra något för dig.»
»Du kan ju hjälpa mig att bära vattenkannan om lördagskvällarna,» sade moster Kajsa. »Den är snart för tung för mig, och så länge jag lefver, skall jag hvar lördagsafton upp och vattna grafven.»
Så fick Erik ringen, och så fick han Barbro, och alla, som sågo dem komma gående, sade, att ett vackrare par hade man i mannaminne icke sett.
Så blef Erik en rik man med gård och tjänare, med hästar och kor. Men i alla väder, från den dag gräset började spira, till dess det vissnade, gick han hvarje lördagsafton till moster Kajsas hus, tog henne under armen och fyllde hennes vattenkanna, och så sade han:
»Kom nu, lilla vackra moster Kajsa, så gå vi upp och vattna grafven.»
Story DNA
Moral
True beauty lies within, and kindness and gratitude will lead to happiness and success.
Plot Summary
Erik, a handsome but vain and lazy young man, scorns his 'ugly' Aunt Kajsa. However, whenever Erik faces a problem—a broken button, a cut hand, a lost buckle, a broken watch—Aunt Kajsa kindly helps him, providing solutions from her mysterious chest and offering gentle wisdom. Through these repeated acts of kindness, Erik slowly transforms, becoming hardworking and humble. He falls in love with the beautiful Barbro, whose father sets impossible conditions for their marriage, culminating in a demand for a golden engagement ring. Desperate, Erik turns to Aunt Kajsa, who gives him her own golden engagement ring, revealing she was once 'beautiful Kajsa'. Deeply moved, Erik marries Barbro, becomes a successful farmer, and faithfully helps his now 'beautiful Aunt Kajsa' water her fiancé's grave every Saturday.
Themes
Emotional Arc
pride to humility
Writing Style
Narrative Elements
Cultural Context
Helena Nyblom was a prominent Swedish fairy tale writer, often exploring themes of inner virtue and the supernatural in everyday settings. The story reflects common social structures and values of rural Sweden in the late 19th/early 20th century.
Plot Beats (13)
- Erik is introduced as a strong, handsome, but vain and lazy young man who enjoys fighting and mocking others, especially his 'ugly' Aunt Kajsa.
- Aunt Kajsa, despite Erik's rudeness, always greets him kindly on her way to water a grave.
- Erik's pants button breaks during a game, and Aunt Kajsa invites him to her small, clean home to fix it, where he first sees her mysterious chest.
- Erik gets into a knife fight and injures his hand; Aunt Kajsa again offers help, patching him up from her chest and gently scolding him, then offering him food and drink.
- Erik loses his pewter buckle; Aunt Kajsa finds a beautiful gilded silver buckle in her chest for him, and he begins to appreciate her more.
- Erik breaks his watch; Aunt Kajsa gives him a new, beautiful watch from her chest, which inspires him to be punctual and work diligently.
- Erik's work ethic improves, and he earns the respect of his employer and falls in love with the employer's beautiful daughter, Barbro.
- Barbro, also in love with Erik, rejects wealthy suitors and insists on marrying him, despite her father's objections due to Erik's lack of wealth.
- Barbro's father sets increasingly difficult conditions for Erik to marry his daughter, eventually demanding a golden engagement ring.
- A disheartened Erik visits Aunt Kajsa, who, after hearing his plight, retrieves a beautiful golden ring from her chest.
- Aunt Kajsa reveals the ring was from her own fiancé, explaining that she too was once young and beautiful, called 'beautiful Kajsa'.
- Erik is deeply touched, embraces Aunt Kajsa, and promises to help her water her fiancé's grave every Saturday evening.
- Erik marries Barbro, becomes a successful and respected farmer, and faithfully fulfills his promise to Aunt Kajsa, now calling her 'beautiful Aunt Kajsa'.
Characters
Erik
Tall and strong with a robust build, known for his physical prowess. His face is handsome, earning him the nickname 'vackra Erik' (beautiful Erik). He is quick to blush when embarrassed.
Attire: Typical peasant or working-class attire for a young Swedish man of the late 19th/early 20th century. This would include sturdy trousers (which are prone to losing a button), a shirt, and a cap. His clothes are functional rather than decorative.
Wants: Initially, to avoid work and maintain his reputation as 'strong Erik' and 'beautiful Erik'. Later, his primary motivation shifts to marrying Barbro and proving himself worthy, and finally, to showing gratitude and care for Moster Kajsa.
Flaw: Pride and vanity are his fatal flaws, leading him to pick fights and be easily offended. His initial laziness and lack of ambition also hold him back.
Transforms from a lazy, vain, and quarrelsome young man into a hardworking, humble, grateful, and loving husband and nephew. He learns the value of kindness, hard work, and true beauty beyond physical appearance.
Initially lazy, proud, quarrelsome, and vain. He enjoys fighting and being admired. He is quick to anger when ridiculed. Over time, he becomes more humble, grateful, and responsible, showing deep loyalty and kindness.
Moster Kajsa
A very small, shriveled old woman. Her body is hunched, and she struggles to hold her head upright, which 'hangs and dangles like a newborn child'. She walks with a cane and carries a small watering can.
Attire: Simple, clean, and well-maintained peasant clothing typical for an elderly, poor Swedish woman of the era. This would include a dark, long-sleeved dress or skirt and blouse made of sturdy, practical fabric like wool or linen, possibly an apron, and a head covering such as a kerchief. Her clothes, though humble, are always neat and freshly ironed.
Wants: To care for her late fiancé's grave, to live a simple, clean life, and to offer help and guidance to Erik, whom she loves despite his flaws.
Flaw: Physical frailty due to old age.
She remains consistent in her character, serving as a catalyst for Erik's transformation. Her unwavering kindness and the revelation of her past beauty and love profoundly impact Erik.
Kind, patient, observant, wise, and forgiving. She is selfless and always willing to help Erik despite his initial rudeness. She possesses a quiet strength and a deep capacity for love and memory.
Barbro
Exceedingly beautiful, described as shining so brightly it could hurt one's eyes to look at her. She is the only child of a wealthy farmer.
Attire: Fine, well-made clothing appropriate for the daughter of a prosperous Swedish farmer of the late 19th/early 20th century. This would include dresses made of good quality fabrics like wool or finer linen, possibly with some embroidery or decorative elements, and sturdy but fashionable shoes. Her attire would reflect her family's wealth and her own beauty.
Wants: To marry Erik, whom she truly loves, despite her father's objections and Erik's lack of wealth.
Flaw: Her unwavering focus on Erik, while a strength, could also be seen as a weakness in the context of her father's wishes for a more advantageous marriage.
She remains steadfast in her love and determination, serving as the primary motivation for Erik's transformation. She achieves her goal of marrying Erik.
Strong-willed, determined, intelligent, and deeply in love. She is not swayed by wealth or status, choosing love over material gain. She is calm and resolute in her decisions.
Barbro's Father
A wealthy farmer, likely of a sturdy build from years of working the land. His appearance would reflect his prosperity and authority.
Attire: Prosperous farmer's attire for late 19th/early 20th century Sweden. This would include sturdy but good quality wool trousers, a waistcoat, a linen shirt, and a jacket. His clothes would be practical but indicate his wealth through their quality and condition.
Wants: To secure a financially advantageous and socially respectable marriage for his only daughter, Barbro.
Flaw: His initial materialism and inability to see past Erik's poverty, almost costing him his daughter's happiness.
He changes from being an obstacle to Barbro and Erik's marriage to eventually accepting Erik as his son-in-law, recognizing his worth beyond material possessions.
Initially stubborn, traditional, and focused on material wealth and status for his daughter's marriage. He is loving towards his daughter but struggles to accept Erik due to his lack of means. He is ultimately swayed by his daughter's determination and Erik's eventual worthiness.
Långe-Jöns
Tall and agile, described as 'supple as an eel'.
Attire: Typical peasant or working-class attire for a young Swedish man of the late 19th/early 20th century, similar to Erik's, but perhaps emphasizing ease of movement.
Wants: To tease Erik and engage in fights, possibly to assert his own standing among the village youth.
Flaw: His willingness to escalate a fight, leading to a knife confrontation.
Serves as a catalyst for Erik's initial injury and a lesson against violence. He flees after Erik is wounded and does not reappear.
Provocative and easily amused, especially by Erik's misfortunes. He is quick to engage in conflict.
Locations
Village Outskirts Green
A large, open green space at the edge of the village, serving as a gathering place for youth. Erik often leaned against a wall here.
Mood: Lively, social, sometimes confrontational
Erik spends his time here, observing and interacting with other villagers, and where his initial fight with Långe-Jöns occurs.
Moster Kajsa's Small House (Exterior)
A small, humble house located right next to the green, with a shoemaker living on the ground floor and Moster Kajsa on the upper floor. It has small windows, one of which is often open.
Mood: Humble, watchful, inviting
Moster Kajsa observes Erik from her window and calls him up for help, marking the beginning of their closer relationship.
Moster Kajsa's Small Room
A very small, clean, and white room on the upper floor of Moster Kajsa's house. It contains minimal furniture but is filled with flowers.
Mood: Cozy, humble, surprisingly warm and caring
Erik receives help for his torn trousers and later for his knife wound here. Moster Kajsa reveals her past and gives Erik the golden ring from her chest.
Churchyard Grave
A grave in the churchyard that Moster Kajsa visits every Saturday evening to water.
Mood: Solemn, peaceful, reflective
This is the final destination of Moster Kajsa's weekly ritual, which Erik eventually joins her in, symbolizing his transformation and gratitude.